I dina ögon.

”Jag såg det i dina ögon älskling. Jag såg din ilska, lycka, förtvivlan, glädje och uppgivenhet. Ögonen talade om det du inte kunde få fram med ord. Redan när du var baby såg jag att dina ögon var speciella. Den speciella brunblå nyansen visar vem du är. Ögonen är lika ovanliga som du är speciell. Den bruna nyansen är ditt annorlunda sätt, den blå är den del som integreras med oss andra tråkmånsar som anses vara normala.”

Denna text är tagen ur boken I dina ögon av Thomas Nybom (2013). Boken handlar om en engagerad pappas känslomässiga resa i kampen för att hans dotter Shara ska få rätt hjälp. För mig väcktes många känslor när jag läste denna bok. Hur kan det få gå till på det här viset? är något jag frågar mig när jag läser om Thomas kamp för att ge sin dotter den hjälp som hon behöver.

Jag tycker att boken visar hur viktigt det är med samarbete och samverkan mellan olika myndigheter, precis det vi fick ta del av och lära oss om på samverkansdagarna i Karlstad i början av maj. Det är fruktansvärt att det kan gå till på det här viset och jag tror ingen önskar att någon ska behöva gå igenom det som Thomas, Shara och deras familj har gått igenom.

Har ni inte läst boken så gör det! Jag rekommenderar den starkt! :)

// Hanna

Gestaltning 3

Här är den tredje och sista gestaltningen :)
Enjoy :)

The End

Medverkande:

Caroline Thor
Amanda Strand-Johansen
Ida Nilsson
Hanna Arkteg
Amy Arkteg &
Sofia Sundström

Kopplingar och inspiration:

Skolverket (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda: Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. Stockholm: Skolverket. S. 90-91.

Skolverket (2012). Arbete mot diskriminering och kränkande behandling. Skolverkets allmänna råd. Stockholm: 

Skolverket. S. 22 och s. 36.

Thors, C. (2007). Utstött- en bok om mobbning. Stockholm: Lärarförbundets förlags.47-48. s. 53

Hur är en bra lärare?

Om du klickar på länken nedanför så kommer du till ett klipp där några charmiga elever svarar på frågan hur en bra lärare är. De får även frågan om det tror att det är roligt att vara lärare. Om du har två minuter, kolla in klippet!

Hur är en bra lärare?

Gestaltning 2

Här kommer fortsättningen på förra gestaltningen :)

Fortsättning följer......

Medverkande:

Caroline Thor
Amanda Strand-Johansen
Ida Nilsson
Hanna Arkteg
Amy Arkteg &
Sofia Sundström

Kopplingar och inspiration:

Skolverket (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda: Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. Stockholm: Skolverket. S. 90-91.

Skolverket (2012). Arbete mot diskriminering och kränkande behandling. Skolverkets allmänna råd. Stockholm: 

Skolverket. S. 22 och s. 36.

Thors, C. (2007). Utstött- en bok om mobbning. Stockholm: Lärarförbundets förlags.47-48. s. 53

Gestaltning 1

Här är vår  första gestaltning :)

Fortsättning följer....

Medverkande:

Caroline Thor

Amanda Strand-Johansen

Ida Nilsson

Hanna Arkteg

Amy Arkteg &

Sofia Sundström

Kopplingar och inspiration:

Skolverket (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda: Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. Stockholm: Skolverket. S. 90-91.

Skolverket (2012). Arbete mot diskriminering och kränkande behandling. Skolverkets allmänna råd. Stockholm: Skolverket. S. 22 och s. 36.

Thors, C. (2007). Utstött- en bok om mobbning. Stockholm: Lärarförbundets förlag
s.47-48. s. 53

Elever på sociala medier

Nu när jag har börjat jobba i skolan så har jag stött på någonting som jag visste skulle dyka upp förr eller senare. Det är nämligen så att det är ett gäng elever som har hittat mig på sociala medier och skickar förfrågningar om att följa på instagram och bli vänner på facebook. Skulle vara intressant att höra era åsikter om detta.

Hur ställer ni er till att ha elever på sociala medier? Är det okej om man inte är så privat på de sociala medierna man är medlem på? Eller är det aldrig okej? Finns det några fördelar/nackdelar med detta? Gäller samma sak för elever som går på skolan men inte i ens egna klass?

Gott rykte- Hur långt kan man gå?

Det är klart att man som lärare vill ha en klass med gott rykte. Men hur långt kan man gå?

Jag har läst boken Den vänliga maktutövningens regim och det var många saker i boken som väckte min stora uppmärksamhet. Bland annat så beskrevs en lärare, så fast besluten om att hennes klass skulle ha gott rykte, att hon inte såg till elevernas bästa. En av eleverna i hennes klass hade kommit i konflikt med slöjdläraren under en slöjdlektion. Istället för att reda ut situationen och fråga om elevens syn på situationen, visade hon eleven inför resten av gruppen hennes besviken över elevens agerande och ägnade de flesta tankarna till att tänka på vad kollegorna nu skulle tycka om henne och hennes klass. Vilket rykte skulle de nu få?...

Detta med att fundera på vad alla andra tycker och tänker är något som jag tror många av oss känner igen sig i. Visst är det många gånger bra att tänka före man handlar, men det kan som i fallet ovan, gå till överdrift!

Tror ni att det finns mycket av denna ”ryktes-oro” i skolans lokaler? Varför i sådana fall? Är det någon som märkt av något liknande ute i skolorna?       

Lärare med dåligt uppförande

Efter att ha läst boken den vänliga matkutövningens regim så har det dykt upp den hel del tankar hos mig.

I boken finns det en beskriven situation där några tjejer knackar på lärarrummet för att fråga ifall de får kopiera en hemmagjord tidning. Läraren som öppnar dörren säger att det är okej men att hon måste gå vidare så eleverna får fixa med kopieringen själva. Två av tjejerna börjar kopiera och efter en stund ser en utav tjejerna att det sitter två lärare lite längre bort i ett annat rum. När en utav tjejerna ser en utav lärarna så vill hon gömma sig för att hon tycker att det känns som att hon ska få skäll trots att de frågat en annan lärare om lov för att få kopiera. Sen kommer den läraren som tjejen var rädd för ut i kopieringsrummet och kollar surt på henne och frågar ”vad håller du på med?” med en inte alltför trevlig röst. 

• Referens: Bartholdsson, Åsa, Den vänliga maktutövningens regim: om normalitet och makt i skolan, 1. uppl., Liber, Stockholm, 2008. Sidan 114-115

Efter att ha läst om situationen så får jag känslan av att läraren som kommer in i kopieringsrummet, redan innan hon öppnar munnen, har tagit för givet att eleverna är där och kopierar utan tillåtelse.

Jag kan helt ärligt säga att jag själv har varit med om en liknande situation i skolan. Det som hände skedde under en utav mina VFU-perioder. I klassen gick det en elev som ofta bråkade och inte gjorde det den skulle. Ofta fick eleven skulden för det mesta, både saker som eleven gjort men också saker som eleven inte gjort. En dag fick eleven godkänt av engelskaläraren att stanna inne 10 minuter på rasten för att läsa på glosorna eftersom h*n hade varit sjuk hela veckan. När elevens ordinarie lärare kom och såg att eleven var inne så började läraren direkt skälla på eleven. Läraren trodde inte ett skvatt på att engelskaläraren hade godkänt att eleven fick sitta inne på rasten. Läraren beskyllde eleven för att ljuga och hotade med att ringa hem till h*ns föräldrar om h*n inte gick ut. Det visade sig till slut att engelskaläraren hade godkänt att eleven var inne. Dock tror jag aldrig att läraren bad eleven om ursäkt för sitt opassande uppförande. 

Vad är era erfarenheter av liknande situationer? Är det ibland så att man tar för givet att vissa elever gör fel fast man egentligen inte har en aning? Hur ska vi göra för att detta inte ska ske? 

Offret är själv orsaken till mobbing?

Jag har erfarenheter från en skola där det går ett fåtal elever där man stöter på kränkningar och mobbing överallt i flera klasser. Jag har alltid mått dåligt och inte vetat vart jag ska börja när jag har varit där och vikarierat. När jag påtalade för en annan pedagog som jobbade på denna skola, att en elev var väldigt utsatt för dennes klasskamrater. Så fick jag till svar
- Ja, men h*n är ju så tacksam att reta också.
Dessa mobbare och klasskamrater var två elever som tillsammans eller var för sig kränkte eleven under lektionstid men även under rasterna.
"Vilken ful väst du har!"
"Du grinar alltid!" (grinar=gråter)
Samt mycket mer som jag faktiskt inte kommer ihåg just nu men som jag vet att jag reagerade på, mycket glåpord och elakheter. De satt även och kastade sudd på eleven under lektionen. Det var även mycket bråk under rasterna.

Det jag funderar på är om många faktiskt skuldbelägger mobboffret?
I Levd Demokrati beskrivs att en vanlig uppfattning hos många är att den som skiljer sig från mängden riskerar att bli mobbad. Det är offrens eget fel och de har själva orsakat mobbningen och då ofta på grund av personliga attribut eller egenskaper som man inte kan rå för, som utseende till exempel. Men författarna upplever att det är slumpmässigt vem som kommer drabbas av mobbing. De menar att mängden av mobbningsoffer gör det mer troligt att den mobbade är ganska vanlig. Ändå letas det fel på offret och genom att skylla på offrets egenskaper så innebär det att men delvis "skuldfriskriver" mobbarna. Samtidigt så beskylls aldrig offret för egenskaper som kan utmärka förövaren som råhet och förtryck.
  I mitt exempel så var det helt enkelt offrets eget fel, eleven är "tacksam att reta". En uppfattning som troligen många delar med pedagogen är att elevens personliga attribut skapar en "rätt" för de andra att mobba just denna elev. Eleven får helt enkelt skylla sig själv.
Jag delar inte pedagogens åsikter och blev både förtvivlad och ledsen. Mobbingen var "fri", den var helt öppen inför mig som vikarie och inför de andra pedagogerna. Var denna mobbing "okejad"? Hur påverkar det egentligen mobbarna, mobboffret och resten av de passiva eleverna?

Åtgärder- förbättring eller försämring?

I boken Levd demokrati får man ta del av tanken att man bör undvika antimobbningslektioner, medling och kamratstödjare. De menar att detta istället kan göra det värre för de som är drabbade och att det kan öka mobbningen på skolorna istället för att minska den.

Jag har inte tänkt i dessa banor förut men förstår nu att man genom att lyfta fram olikheter på t.ex. värdegrundslektioner, kan framkalla utsatthet hos elever. En åtgärd som jag hört att man använt sig av på flera skolor när det kommer till att ingen ska behöva känna sig utanför, utan att alla ska ha någon att vara med på raster, är en ruta på skolgården dit man går om man känner sig ensam. Så fort någon står i den rutan ska det komma någon kompis dit, så att ingen behöver vara ensam. Men hur fungerar dessa metoder egentligen? Går alla som känner sig ensamma till rutan? Kommer det alltid någon lika snabbt oavsett vem som står i rutan?

Enligt mig är ett av de bästa sätten att motverka mobbning att låta verksamhetens dagliga arbete präglas av värdegrunden. Att man har ett öppet och varmt klimat i klassrummet och tar alla situationer som dyker upp på allvar och reder ut problem direkt. Att arbeta för bra relationer mellan lärare och elever(alla som finns i klassrummet/skolan) tror jag är en av de viktigaste åtgärderna i denna fråga.

Vad tycker ni om åtgärder som antimobbningslektioner, kamratstödjare och rutan ute på skolgården? Hjälper det alla? Förbättrar det situationen för de mobbade? Eller tror ni dessa åtgärder kan leda till att de som redan är utsatta blir ännu mer utsatta? /Ida 

"Normens öga"

Stormens öga kallas det som är centrum i en storm, där blåser det oftast inte alls, det är alldeles lugnt och stilla. Men lite längre bort ifrån ögat ökar vinden och ju längre bort man kommer desto mer blåser det.  I boken normkritiska perspektiv – i skolans likabehandlings arbete har de bytt ut ordet stormen mot normen, de använder begreppet ”normens öga” för att förklara hur normer och normsystem fungerar.

De personer som är i ögat är väldigt bekväma i deras sociala situation, den sociala ordningen är bestämd och självklar. Gruppen har bestämt vad som är normen för dem och hur man ska vara för att passa in i gruppen och då vara i ”normens öga”. Om man då inte passar in i denna norm så hamnar man utanför ögat där det är blåsigt, man passar inte in och det är tydligt att man inte är i ögat.

Det kommer alltid vara någon som inte anses passa in och som är långt utanför ögat enligt de som är i ögat och som enligt deras egna förställningar är de som är normala. Att inte passa in är många barns och vuxnas mardröm. När jag ser till mitt framtida yrke som lärare så föreställer jag mig att detta kommer vara en utav de stora utmaningarna i jobbet. Hur ska man göra för att eleverna inte ska skapa denna norm i skolan? Det känns som att det är något omöjligt då det alltid kommer finnas de som skapar en norm och bestämmer vem som passar in inte och inte.  Men hur ska man göra sitt bästa för att barnen ska vara mer accepterande av varandras olikheter? Att vad är det egentligen att vara normal och passa in? Vem är det som bestämmer det och varför?

Jag önskar att man kan få de elever som känner att de inte passar in i normen att vara glada och inte känna sig utanför, att de inte mår dåligt av att inte vara i ”normens öga” utan att de accepterar olikheter och ser vad det är som gör dem fantastiska och att man inte behöver vara i ögat för att vara glad. Att vara i ”normens öga” är inte allt. Och vem är egentligen normal? 

Pojkar och flickor.

Denna vecka ska jag blogga om boken Normkritiska perspektiv- i skolans likabehandlingsarbete av Elisabeth Elmeroth (red). 

I boken beskrivs hur lärare oftast omedvetet särbehandlar pojkar och flickor. Man accepterar ett visst beteende hos pojkar men inte hos flickor. Hur ska man som lärare undvika detta? Handlar det om att man behöver vara tydlig i vilka normer och regler som gäller i klassrummet och på skolan eller är det så samhället ser ut? Att liknande beteenden hos pojkar och flickor uppfattas och hanteras olika beroende på om det är en pojke eller flicka som utför dem.

Jag tycker själv att det är väldigt viktigt att tänka på hur man pratar med och behandlar barn och sina elever. Jag tror att man många gånger inte tänker på att man behandlar dem olika. Man har tankar och föreställningar om hur man ska och bör bete sig, många av oss tänker ganska lika. Samtidigt är alla människor olika och vad ger mig rätten att placera individer i särskilda ”fack”?

Att se till individen och själv vara medveten om hur man hanterar pojkar och flickor är viktigt som lärare. Jag tänker även på mig själv som mamma till två barn, en flicka och en pojke. Behandlar jag dem verkligen lika? Nej det gör jag inte, frågan är på vilket sätt jag behandlar dem olika. Är det som pojke eller flicka eller för att de helt enkelt är två olika individer.Här tror jag att det är viktigt att man tänker på hur man behandlar barn och att man funderar på varför man behandlar dem olika. Jag ser redan nu stor skillnad på mina två barn, min son leker helst med bilar och min dotter älskar att pyssla. Är det mitt sätt att behandla dem som är den största orsaken till detta eller har de blivit påverkade av samhället?

Vad tror ni? Behandlar man pojkar och flickor annorlunda i skolan? Är ett visst beteende acceptabelt hos pojkar men inte hos flickor och tvärtom?

/Hanna Arkteg

Smittspridning

Hej! 

I dagens blogginlägg kommer jag ta upp ytterligare ett ämne som jag läst om i Lyssnandets pedagogik -> smittspridning. För er som inte har hört talas om begreppet förut så handlar smittspridning om hur pedagoger kan handla för att skapa intresse i en grupp. Lärares val av metod och upplägg påverkar nämligen elevernas möjlighet att smitta varandra med lust och nyfikenhet!

Smittspridning kan skapas genom att låta elever som direkt blir intresserade av ett ämne få ”ta ledningen” och därefter inspirera resterande elever. I boken ges ett exempel på hur detta kan gå till:

En grupp med elever (i förskolan) hade fått i uppgift att göra självporträtt. Barnen fick erbjudande om att måla sig själva med papper och penna samt att göra sig själva i lera. De flesta valde att teckna med papper och penna. Det var bara några av eleverna som blev nyfikna på leran och valde att jobba med den. När de här eleverna var klara med sina lerskapelser och berättade om deras kreationer för deras klasskompisar så ville helt plötsligt alla av dem också få jobba med lera.  Den lilla gruppen entusiaster hade alltså klarat av att inspirera resterande barn till att göra samma sak. Visst låter det härligt?! Tänk att få jobba i ett klassrum där eleverna skapar nyfikenhet och lust hos varandra på det sättet.

Nu till min fråga: Tror ni man skulle kunna jobba på det här sättet i årskurs 1-3? Det känns som att det är mycket lättare att arbeta så i en förskoleklass, eller? Hur tänker ni?

//Amanda

Det här med delaktighet!

Hej! 

I dagens blogginlägg skulle jag vilja lyfta ämnet delaktighet. Det här med delaktighet kan ju faktiskt kännas rätt så svårt. Som lärarstudent så läser man hela tiden om vikten av att se alla elever och att ”få med sig” alla elever på lektionerna. Men hur gör man det då?

En klass består ofta av ca 25 barn. Dessa barn har olika förutsättningar och olika intressen. Som blivande lärare måste jag säga att jag känner mig orolig för hur man ska lyckas skapa lektioner och lärtilfällen där alla elever är delaktiga när man får sin egen klass. Efter att jag läste boken ”Lyssnandets pedagogik” av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi blev jag dock betydligt mer optimistisk och positivt inställd.

Ann Åberg tar nämligen upp hur man kan få barnen delaktiga på olika sätt genom att använda sig av klassens olikheter. Till skillnad från mig så såg hon inte olikheterna som hinder utan som styrkor. Det här fick verkligen mig att få upp ögonen. I boken gav Ann flera exempel på hur elevernas olikheter kom till nytta. Ett av exemplen handlade om hur hon och hennes elever arbetade i ett temaarbete som hon valde att kalla ”Kråkprojektet”. Projektet handlade om fåglar och det var mycket teckning som stod i fokus. Två av eleverna i gruppen var emellertid inte alls intresserade av att måla utan tyckte mer om att klättra i träd, spana på fåglar från fönstret och titta i olika fågelböcker. Att de inte tecknade gjorde dem dock inte mindre delaktiga i projektet, de blev istället klassens ”spanare” och samlade fågelnamn som de sedan kunde delge till resten av gruppen.

Det var väldigt inspirerande att läsa om hur man kan arbeta med och utnyttja elevers olika intressen! Jag tror det är lätt att man som lärare blir låst i ett tänk om att alla elever ska göra samma saker för att visa att de kan och uppnår kunskapskraven. Är det egentligen nödvändigt? Vad tycker ni?

Ni får också gärna dela med er av egna erfarenheter rörande delaktighet. Kanske har någon av er läsare jobbat på liknande sätt som Ann ute i verksamheten? Det vore så roligt att få höra om i så fall.

Ha det bra!

//Amanda