Hej!
I dagens blogginlägg skulle jag vilja lyfta ämnet
delaktighet. Det här med delaktighet kan ju faktiskt kännas rätt så svårt. Som
lärarstudent så läser man hela tiden om vikten av att se alla elever och att
”få med sig” alla elever på lektionerna. Men hur gör man det då?
En klass består ofta av ca 25 barn. Dessa barn har olika
förutsättningar och olika intressen. Som blivande lärare måste jag säga att jag
känner mig orolig för hur man ska lyckas skapa lektioner och lärtilfällen där
alla elever är delaktiga när man får sin egen klass. Efter att jag läste boken
”Lyssnandets pedagogik” av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi blev jag dock
betydligt mer optimistisk och positivt inställd.
Ann Åberg tar nämligen upp hur man kan få barnen delaktiga
på olika sätt genom att använda sig av klassens olikheter. Till skillnad från
mig så såg hon inte olikheterna som hinder utan som styrkor. Det här fick
verkligen mig att få upp ögonen. I boken gav Ann flera exempel på hur elevernas
olikheter kom till nytta. Ett av exemplen handlade om hur hon och hennes elever
arbetade i ett temaarbete som hon valde att kalla ”Kråkprojektet”. Projektet
handlade om fåglar och det var mycket teckning som stod i fokus. Två av
eleverna i gruppen var emellertid inte alls intresserade av att måla utan
tyckte mer om att klättra i träd, spana på fåglar från fönstret och titta i
olika fågelböcker. Att de inte tecknade gjorde dem dock inte mindre delaktiga i
projektet, de blev istället klassens ”spanare” och samlade fågelnamn som de
sedan kunde delge till resten av gruppen.
Det var väldigt inspirerande att läsa om hur man kan arbeta
med och utnyttja elevers olika intressen! Jag tror det är lätt att man som
lärare blir låst i ett tänk om att alla elever ska göra samma saker för att
visa att de kan och uppnår kunskapskraven. Är det egentligen nödvändigt? Vad
tycker ni?
Ni får också gärna dela med er av egna erfarenheter rörande
delaktighet. Kanske har någon av er läsare jobbat på liknande sätt som Ann ute
i verksamheten? Det vore så roligt att få höra om i så fall.
Ha det bra!
//Amanda
SvaraRaderaDet här ”tänket” är alltid lika intressant när man kommer till en skola eller förskola och ska arbeta. Hur är arbetet uppdelat mellan elevernas olika intressen och vilka är delaktiga i vad. I det lilla man ändå sett i skolans värld upplever jag att det nästan bara handlar om undantagsfall, när man låter ”vissa” elever få göra något helt annat i arbetet. När det handlar just om temaarbete kan de vara lättare att hitta sk spaningsuppgifter till de elever som absolut inte tänker teckna. Går man till en lektion tex svenska där högläsning/läsning står på schemat blir det betydligt svårare. Det är lite vad jag upplevt från min VFU period, men i detta anser jag att det går att hitta lösningar. Jag tycker ibland att det blir för fyrkantigt. Ibland behöver man kanske lägga lite mer tid på att hitta en bättre lösning än att försöka genomföra det som inte fungerar/ Annika Lund
Intressant och tankeställande inlägg! Jag tycker att Anns lösning i "Kråkprojektet" var väldigt bra. Det är så man känner att man skulle vilja arbeta, alla behöver ju faktiskt inte göra exakt samma sak för att uppnå målen.
SvaraRaderaMen jag håller med i rädslan för att hamna i ett visst "tänk". Framför allt när vi kommer ut som nya pedagoger och har ett annat "tänk" än de andra på skolan. Om "traditionerna sitter i väggarna" på skolan så kanske man känner sig låst i hur man ska arbeta i klassrummet. Då tror jag dock att det är viktigt att inte glömma bort sitt eget "tänk" i hur man vill arbeta. Att alla elever ska få vara delaktiga i undervisningen är en självklarhet, men vad och hur de gör för att visa att de uppnått målen borde vara individuellt. En inte alltför lätt uppgift alla gånger.
/Sophie
Jag tycker absolut inte att alla elever behöver uppnå kunskapskraven på exakt samma sätt. Vi är ju alla olika, och vi lär alla olika. Med tanke på detta så är det ju egentligen väldigt konstigt att man inte arbetar, eller har arbetat mycket mer än vad man har, vad det gäller individanpassad undervisning i skolan. Jag håller med om att det kan var lätt att fastna i ett visst "tänk" och jag tror som du skriver Sophie, att det gäller att stå på sig som nyutbildad lärare för att inte fastna i skolans vanliga "tänk", om det finns ett sådant. Jag tror att det är farligt att "fastna", men jag tror att man ibland gör det av trygghet. Man gör det som man alltid gjort och som man som lärare tycker varit bra och känts bra. Men hur är det för eleverna? Ingen grupp är den andra lik, och därför anser jag att det är viktigt att man som lärare ser varje elev som en egen individ och hjälper varje elev att uppnå kunskapskraven utifrån det sätt och den metod som gynnar den enskilda eleven. Men jag instämmer åter igen med Sophie att detta säkert inte är det lättaste.
SvaraRaderaJag håller med tidigare skribenter om att detta är en intresseväckande fråga. Det viktigaste är nog att vi som lärare är väl medvetna om syftet med vår undervisning, vad det är eleverna ska lära sig. Om vi tar kråkprojektet som exempel: Är syftet att eleverna ska lära sig om fåglar så är jag övertygad om att spanarna lärde sig lika mycket som tecknarna, men är syftet inriktat mot bildämnet blir det ju svårare att motivera spaningsarbete. Är vi väl medvetna om detta tror jag att vi oftare kan göra dessa anpassningar effektivare och oftare, även genom att växla mellan innehåll och form. Tack för att du delade med dig av dina positiva tankar :)
SvaraRadera//Charlotte
Vilket roligt sätt att arbeta på! Det är nog svårt i början, man är ju ganska inrutad i att alla ska sitta och skriva eller alla ska rita! Tror det är ett väldigt bra sätt att motivera elever som kanske har det lite svårt. Vi läser ju hela tiden om att vi ska utgå från individen och det gör man verkligen om man kan arbeta på detta sätt. Kanske inte går i alla lägen men vi de tillfällen som det går är det nog bra att försöka.
SvaraRaderaJag håller med om att det är en bra grej att se på elevernas olikheter som styrkor istället för problem. Att använda sig av elevernas egna intressen i skolan kan även få de "segstartade" eleverna att komma igång snabbare. Samt så tror jag även att det är lättare att motivera elever som inte riktigt vill eller har det lite svårt i skolan med ämnen och områden som intresserar dom.
SvaraRaderaJag håller med Sophie att det kan nog vara svårt för oss som nyutbildade sen att komma in med vårt "nya" tänk i skolorna som oftast redan har "deras" sätt att arbeta på. Förhoppningsvis kommer vi in som en frisk fläkt som lyfter upp alla från det gamla tänket och vill börja tänka om/tänka nytt!
/Alexandra
Jag tycker att Ann har rätt i att de eleverna var delaktiga även fast de inte gjorde som de andra eleverna. Problemet med läroplanen är att alla elever egentligen ska göra samma saker för att kunna nå målen. Men jag tycker att vi som lärare måste kunna se att alla elever är olika och att de når målen på olika sätt. När jag var på min VFU så hade jag ett projekt inom matematiken. Eleverna skulle gå ut på skolgården och rita av geometriska objekt. Sen skulle de färglägga dem. En del ritade 20 olika objekt medan andra bara ritade två. En kille ville inte rita alls men han var väldigt duktig på att hitta objekt. Så jag gick runt med honom och så fick han berätta för mig vad som var geometriska objekt och sen ritade jag av dem. Vi gick sen in och han färglade dem helt själv. Jag tycker att han var delaktig i mitt projekt även om han inte gjorde exakt samma saker som de andra.
SvaraRadera//Jessica
Jag fastande också för kråkprojektet och tyckte lärarens förmåga att utnyttja elevernas starka sidor och på detta vis få en möjlighet att känna sig värdefulla för klassens arbete. Detta kan återkomma i motivationen för att göra ett bra arbete, då jag igen påpekar alla barns behov för bekräftelse, de vill bli sedda och få uppmärksamhet och väljer det mest effektiva sättet.. Positiv som negativ respons, de syns åtminstone. Tyvärr så är ju läroplanen, som nämnt ovanför, utformat på ett sätt där det finns speciella förmågor som ska mätas, dessa förmågor måste visas på ett speciellt sätt för att kunna dokumenteras. För att skapa delaktighet och motivation hos samtliga/de flesta elever bör möjligheten för dokumentation av kunskap kunna anpassas vid behov.
SvaraRadera