Det är klart att man som lärare vill ha en klass med gott
rykte. Men hur långt kan man gå?
Jag har läst boken Den vänliga maktutövningens regim och det
var många saker i boken som väckte min stora uppmärksamhet. Bland annat så
beskrevs en lärare, så fast besluten om att hennes klass skulle ha gott rykte,
att hon inte såg till elevernas bästa. En av eleverna i hennes klass hade
kommit i konflikt med slöjdläraren under en slöjdlektion. Istället för att reda
ut situationen och fråga om elevens syn på situationen, visade hon eleven inför
resten av gruppen hennes besviken över elevens agerande och ägnade de flesta tankarna
till att tänka på vad kollegorna nu skulle tycka om henne och hennes klass. Vilket
rykte skulle de nu få?...
Detta med att fundera på vad alla andra tycker och
tänker är något som jag tror många av oss känner igen sig i. Visst är det många
gånger bra att tänka före man handlar, men det kan som i fallet ovan, gå till
överdrift!
Tror ni att det finns mycket av denna ”ryktes-oro” i skolans
lokaler? Varför i sådana fall? Är det någon som
märkt av något liknande ute i skolorna?