”Jag såg det i dina ögon
älskling. Jag såg din ilska, lycka, förtvivlan, glädje och uppgivenhet. Ögonen
talade om det du inte kunde få fram med ord. Redan när du var baby såg jag att
dina ögon var speciella. Den speciella brunblå nyansen visar vem du är. Ögonen
är lika ovanliga som du är speciell. Den bruna nyansen är ditt annorlunda sätt,
den blå är den del som integreras med oss andra tråkmånsar som anses vara
normala.”
Denna text är tagen ur boken I dina ögon av Thomas Nybom (2013). Boken handlar om en engagerad pappas känslomässiga
resa i kampen för att hans dotter Shara ska få rätt hjälp. För mig väcktes många känslor när jag läste denna bok.
Hur kan det få gå till på det här viset? är något jag frågar mig när jag läser
om Thomas kamp för att ge sin dotter den hjälp som hon behöver.
Jag tycker att boken visar hur
viktigt det är med samarbete och samverkan mellan olika myndigheter, precis det
vi fick ta del av och lära oss om på samverkansdagarna i Karlstad i början av
maj. Det är fruktansvärt att det kan gå till på det här viset och jag tror
ingen önskar att någon ska behöva gå igenom det som Thomas, Shara och deras
familj har gått igenom.
Har ni inte läst boken så gör
det! Jag rekommenderar den starkt! :)
// Hanna
Jag tycker också att boken var intressant. Det är hemskt att läsa att det inte fungerar mellan de olika delarna i en kommun och hur det kan se ut när problemen göms under mattan. Under de samverkansdagar som vi hade på universitetet i Karlstad så framkom det att flera kommuner jobbar för att få bort de samverkansproblem som finns. Det kom upp fler intressanta arbetssätt där man påvisade samverkan och hur man kunde göra för att öka förståelsen mellan olika enheter inom kommunen. Fram för mer samverkan i alla kommuner!
SvaraRaderaBoken var väldigt intressant att läsa och jag kunde verkligen känna de inblandades förtvivlan. En grundkänsla hos många föräldrar är nog att slåss för sina barn och aldrig ge upp kampen. Men hur långt orkar man och kan man som förälder släppa taget och lämna över ansvaret på någon annan? Jag tror att det ska mycket till innan man gör det. Denna ständigt molande känslan av otillräcklighet kan knäcka vem som helst. För att inte tala om skuldkänslorna man som förälder har om man släpper och lämnar över till någon annan.
SvaraRaderaKommunikation och samarbete är A och O för att allt ska fungera, men tyvärr är det många gånger lättare sagt än gjort. Jag kan bara gå tillbaka när min äldsta son gick på mellanstadiet. Jag hade ett jättebra samarbete med personalen och vi arbetade åt samma håll. Min upplevelse av personal och skola var mycket bra. Däremot har jag en kompis som hade sin dotter på samma skola med samma personal och upplevde något helt annat.
På samverkansdagarna i Karlstad lät det som rena drömmen när de talade om hur bra alla samverkade. Har själv inga bra erfarenheter. Min brorson var 9 månader när han hamnade som fosterbarn hos min mor pga missbruksproblem hos förälder. I 15 år var det samverkansproblem mellan kommuner, socialen, skolan osv. Under dessa år hade vi 32 olika socialassistenter som handlade hans ärende. Katastrof!!!
SvaraRaderaJa, förhoppningsvis växer samverkan fram i mer och mer. Där kan vi som lärare faktiskt också göra skillnad.
SvaraRaderaBoken är mycket gripande. Första gången jag läste den var jag inte ens säker på att jag skulle orka igenom den. Nu i kursen hade jag lite mer distans och hade dessutom varit på Tomas och Sharas föreläsning vilket gjorde det lättare. Jag tycker att boken har fördelen att han så öppenhjärtligt bjuder in oss alla till att ta del av hur han som förälder upplever det. Det är inte många som orkar eller kan det. Vi ser ofta bara det som visas. Vilken lärare får se hur föräldrar kämpar hemma? Det finns otroligt många sådana här historier med förtvivlade föräldrar som blivit missförstådda, misstrodda och motarbetade av både skola och social. Jag har läst många berättelser (hänvisat till dem i en kommentar i ett annat blogginlägg) och det är verkligen något som gör en både ödmjuk och motiverad till att samverka med föräldrar.
/Katrin
När vi var i Karlstad på samverkansdagarna kände jag ibland att allt de sa var skitsnack (ursäkta språket). Vet flera stycken som blivit av med sina barn för att socialen tycker att de misskött sina barn, vilket de inte gjort utan de har blivit av med sina barn för att de var unga när de fick dem och de ansågs inte mogna att ta hand om sina barn. Jag känner mig skeptisk när det kommer till socialen hjälp att få barn att komma till ett bra hem. Jag menar självklart inte att alla barn kommer till idioter om man får säga så men jag vet flera barn som bara slussas runt till olika fosterhem för att fosterföräldrarna inte orkar med dem. De barnen får ingen bra grund och det slutar ofta med att de som sjuttonåringar flyttar till en äldre pojkvän med dåliga vänner och det blir till slut missbruk av det. Nu låter jag arg och bitter men jag känner som sagt att det de berättade om i Karlstad med flera olika instanser som samarbetade med varandra för att barnen ska få det så bra som möjligt är väldigt ovanligt. Så är det inte många kommuner i Sverige som arbetar. Vilket är väldigt synd. Kanske skulle det sättas en lag av något slag som säger hur kommuner ska arbeta när det kommer till det här?
SvaraRadera// Jessica Wehlin
Boken var väldigt gripande och intressant. Jag håller med det ni säger att samverkan är ett väldigt bra arbetssätt. Men dessvärre går det nog ofta till som det gör i boken. Det är ledsamt att läsa att pappan får kämpa ensam för sitt barn i så lång tid och flera gånger ville jag bara slänga boken i golvet för att jag blev så frustrerad på människorna runt omkring honom.
SvaraRaderaFörhoppningen är ju att samverkan mellan de olika myndigheterna ska fungera. Dock kommer det då och då ut historier om olika livsöden där samverkan inte har fungerat. Jag tänker ofta på När kriget är slut, självbiografin om Morgan Alling som vi läste i termin 1. Det är också en bok som verkligen berör.
SvaraRaderaCaroline Thor
Boken var väldigt bra. Efter våra dagar i Karlstad kom jag hem till min skola och frågade vad vi hade för samarbete med socialtjänsten. Av de personer jag frågade så visste knappt någon vad det fanns för samarbete mellan skolan och socialtjänsten. Skrämmande tycker jag. / Malin M
SvaraRaderaJag håller med det är verkligen hemskt att det faktiskt får ske och sker. JAg blir också väldigt berörd när jag läste boken det vissar hur viktigt det är att man tar sitt ansvar. Samverkansdagarna hjälpte verkligen att få en förståelse för socionomernas arbete och man fick tips och råd om vad man skulle göra om man skulle mistänka att ett barn far illa.
SvaraRaderaBoken väcke många känslor hos mig oxå. Även jag tyckte att samverkningsdagarna var väldigt bra. Vi får hoppas att de socialtjänstemännen och kvinnor som kommer ut för att arbeta tänker som de vi möte. att det inte ska behöva gå till som i boken. Tyvärr tror jag att verkligheten ser ut så. men det har nog tvärr mycket att göra med budget för dem oxå. Inte för att jag tycket det är rätt, men jag har svårt att tro att vaäljer det yrket om man inte vill det bästa för människor.
SvaraRaderaAtt samverkan mellan de olika myndigheterna ska fungera är ett måste. Tyvärr är det inte så. Riktigt hemskt det som skedde i boken att det verkligen får gå till så.
SvaraRaderaKänns bra att fåt en insyn av socionomernas arbete och vilket ansvar de har när vi var uppe samverkansdagarna.
är det en sanna berättelse eller är det en påhittat historia? Är ju ialf ett viktigt område att diskutera. samverkan är som vi lärde oss i Karlstad väldigt viktigt. Finns många böcker jag läst om detta då det har gått fel för barn som hamnat i konstiga fosterhem eller inte fått den hjälp de behöver och hur fel det kan bli för deras liv. Kommer ihåg att vi läste en bok i början av första året med Morgan Alling kriget är slut. En riktigt bra bok som fick mig att gråta. handlar om Morgans uppväxte där han placeras i fosterhem och han blir misshandlad och sexuellt utnyttjad och hur han idag ser på sig själv och vad som hände. Riktigt bra att få lite förståelse för då det tyvärr händer sådana saker i samhället
SvaraRaderaJag tyckte att boken var riktigt bra! Har också läst Kriget är slut som Lisette nämner. Anser att sådan här litteratur och berättelser är nyttig för både lärare och socionomer att ta del av. Tror att det kan ge en djupare förståelse för hur barn, föräldrar och andra i familjen kan se på saker, hur de upplever socialen och hur de kanske skulle föredra att bli bemötta. Samverkansdagarna var oerhört givande, men jag skulle även vilja ha ett fortsatt samarbete ute i verksamheten. Speciella temadagar socialtjänsten och skolan emellan där skolan får information och socialtjänsten arbete, däör nya lärare får information om elevhälsa och hur samarbetet funkar ute i verksamheten!
SvaraRadera